I Paralympics tävlar Lotten med sin egen uppfödning stoet Buzy Lizzie (e Master-Jirlov). Foto: Annika Karlbom– Min tid kommer sedan, resonerade den lovande dressyrryttaren.
Lotten kom igen, men inte på det vis som hon själv hade planerat. Nu är hon i Hongkong för att tävla i Paralympics, OS för funktionshindrade.
Även den som bara sporadiskt följde dressyrsporten under 1900-talets sista årtionden vet vem Lotten är, en envis, målinriktad ryttare som trots sin ungdom klättrade snabbt upp i klasserna. Lotten ville ägna sig helt åt ridningen, något annat existerade inte i hennes värld. Lärardottern struntade i gymnasiet. Direkt efter grundskolan började hon som elev hos sin tränare Bo Tibblin, först två år i Halmstad varpå hon följde med till hans nya arbetsplats Flyinge. Här gick Lotten en tvåårig lärlingsutbildning, ett år hos Tibblin och det andra året hos Jan Jönsson. Vid sidan om utbildningen satsade hon på den egna dressyrkarriären.
Jobbig period
Efter en mellanlandning hos hoppryttaren Ragnar Bengtsson flyttade Lotten tillbaka till Göteborgstrakten. I bagaget hade hon förutom de egna hästarna ett antal inridnings- och tillridninghästar.
– Det var en jobbig period. Jag hade hästar uppstallade på tre, och ibland fyra, anläggningar och körde som en skottspole mellan de olika ställena. Dessutom hade jag elever, som jag tränade.
Först när Lotten bildade familj minskade kringflackandet. Hon och maken Lasse etablerade sig på en hästgård för att några år senare flytta till sitt nuvarande ställe.
Paus från tävlandet
I och med att familjen växte, insåg hon hur svårt det är att kombinera en tävlingskarriär på hög nivå med rollen som småbarnsmamma.
– Jag ville ha ett tredje barn, så jag tog en paus från tävlingar i svår klass.
Lotten förberedde sin ”come back” lika programenligt som tillökningen i familjen. Med flera lovande unghästar på gång och två hästar redo för Prix Sankt Georges hade Lotten det väl förspänt inför en nystart på dressyrkarriären. Då tog livet plötsligt en annan vändning. Under ett ridpass gick Lotten omkull och skadade höften.Tillfrisknandet gick långsamt och efter upprepade läkarundersökningar upptäcktes en cancertumör i höften.
– Jag fick beskedet tre veckor före Swede Horse för drygt fyra år sedan.
Skona ridrumpan
Omkullridningen hade dock det goda med sig, att tumören upptäcktes i tid. Lotten hade haft ont redan tidigare men likt många ryttare tog hon inte signalerna från den egna kroppen på allvar.
Diagnosen välte omkull alla planer.
Lotten visste att benet inte skulle bli som förut efter operationen. Frågan var om hon kunde fortsätta att rida.
– Läkaren, som förstod hur viktig ridningen var för mig, gick med på att ta ut tumören en annan väg än vad han tänkt från början. Det var för att skona min ridrumpa.
Rida mjukt och följsamt
Rehabiliteringen och Lottens envishet gav resultat och hon kan med hjälp av krycka förflytta sig hjälpligt.
Lotten har ingen känsel kvar i benet, där tumören satt.
– Jag kan med händerna lägga benet i rätt läge, ungefär som man flyttar på en brödlimpa, men jag har ingen styrka i skänkeln. Istället måste jag inrikta mig på att rida mjukt och följsamt.
En dressyrryttare, som tävlat i svår klass, nöjer sig knappast med att skritta runt i en manege. Lotten anmälde sitt intresse för att delta i tävlingar för funktionshindrade. Efter många års uppehåll tog hon på nytt upp träningen för Bo Tibblin.
– Det fungerar bra. Han vet vad jag kan sedan tidigare och vet också hur envis jag är.
Fantastiska ritter
Lottens första tävlingar på internationell nivå som funktionshindrad ryttare fyllde henne med beundran inför medtävlarna.
– Där fanns ryttare med mycket värre funktionshinder än mitt, som ändå presterade fantastiska ritter med sina hästar.
Nu befinner hon sig i Hongkong för att delta i Paralympics.
Det här reportaget finns i sin helhet i senaste numret av RIDSPORT.
Publicerad: 2008-09-09. Senast ändrad: 2008-09-10
